LinusNathaniel

Tänk så lätt de är att tro att andra är mer konsekventa än vad du själv är!
Gick hem med ont i ryggen på pga den tunga kursboken, och rättade på ryggen, började då funder på om den som såg mig trodde jag hade bra hållning (alltså en "egenskap" hos mig) eller att jag hade tung väska (yttre omständighet).
Jag hade nog trott att den jag såg hade bra hållning.

Jag kom att tänka på när jag gick i skolan, antingen var det i slutet av högstadiet eller i början av gymnasiet (antagligen i början av gymnmasiet eftersom tant grön började i vansbro i 9:an), och tant grön blev ihop med vincent (kan vi kalla honom, länge leve vincentismen!) helt plötsligt hade hon inte tid att umgås längre, vilket inte var så konstigt iof med tanke på att hon hade pojkvän. Många gånger kom de ursäkter om att vincent inte ville de och det, och jag tog tillslut illa vid mig och vi hade ett ganska saftigt gräl.
Senare kom de fram till att vincent hade ganska hett temperament och inte gillade när grön umgicks med andra, men just då kändes det mer som att de var en personlig egenskap (hon ville inte umgås) snarare än yttre omständighet (pojkvän ville inte att flickvän skulle vara med andra, eller ha dessa personer hemma hos dem).

Tycker de här är en intressant egenskap hos människor.

Har suttit och läst igenom min förlossningsberättelse så nu tänker jag lägga upp den här:

förlossningen och sista tiden innan,,,
av Linalill | Tors 3 apr 20:06
Ja, jag slapp då att gå över tiden, men de gick inte riktigt till så som jag förväntat mig...
i ungefär en och en halv veckas tid så hade jag ont i övre delen av magen och ryggen, mådde illa på mornarna.
På tisdagen kom mamma och Anton för att hålla mig sällskap när Jonas jobbar.
På fredagen hade jag tid hos BM så jag avvaktade med ryggen tills dess. försökte iof ring MVC en eller två gånger men de var upptaget.
På fredagen kollade BM blodtrycket och urin, hade äggvita i urinen (2+) och 155/90 i tryck, så hon ansåg att de var bäst att jag kollade läget borta hos specialmödravården.
Mamma och jag gick hem, fixade lunch och barnvakt till Anton, sen åkte vi till Akis.
där skickar de ner oss till förlossningen där dem sätter en CTG kurva och gör ett UL, och tar urinprov. Nu låg trycket på 168/107.
Sen säger de att jag blir inlagd över natten för observation, vi får vänta en och en halv timme medan de möblerar om så att vi ska få plats :P.
Sen åkte vi upp, hamnade i sal 13. (huruvida de var tur eller otur låter jag vara osagt)
Fick dela rum med en annan gravid tjej.
Är helt slut! Ligger helt apatisk i sängen, älsklingen kommer förbi och säger godnatt efter jobbet.
Natten till lördagen var väl sisådär, hade ont i ryggen som vanligt och sover aldrig bra när jag byter säng och definitivt inte på en ny plats.
På morgonen tar de lite mer prover och därefter får jag träffa en läkare, dem gör bedömningen att jag lider av allvarlig havandeskapsförgiftning och det tas ett beslut om igångsättning.
Jag ringer Jonas och mor, och säger att dem ska sätta igång mig, så att de kan komma förbi om någon timme.
Sen så får jag en ballong insatt och jag får mensvärksliknande symptom.
Mamma och Jonas dyker upp ganska snabbt, mamma hade varit redo på en halvtimme ^^.
Jag försöker äta lite lunch men mår rätt illa av att äta (Inte ens morotskakan lockade).
Sen så tar vi sängen med oss och beger oss ner till förlossningen.
De kommer in massa folk, och presenterar sig, sen blev de skiftbyte efter typ en kvart.
Personalen tror ballongen ska komma ut kl 14.00 och de gjorde den, väldigt skum känsla när den skulle ut, inte skönt precis men inte så farligt.
När ballongen kommit ut så spräcker dem hinnorna så att vattnet ska gå och varm vätska rinner nerför mina ben. De sätter värkstimulerande dropp.
Sen så får jag en CTG kurva på mig, så att de kan hålla koll på hur värkarbetet fortskriver.
Värkarna börjar kännas relativt snart, och jag har fått tillsägelse att inte röra mig allt för mycket pga av mitt höga blodtryck. Jag får varma kuddar och provar senare på lustgas mot smärtan. Lustgasen var jag inte så förtjust i, blev ganska yr av den.
Framåt kl 18.00 så börjar jag bli lite borta, de gör rätt ont och barnmorskan föreslår att de ska sätta EDA, dels på grund av att de gör ont och dels pga av att de skulle sänka mitt blodtryck. Jag är lite tveksam men säger ja, vilket jag nu är glad för.
Världens skummaste narkosläkare kommer in och ska sätta i eländet, först försöker vi när jag ligger men de gick inge bra, sen får jag sitta upp. Tillsist sitter den där den ska, och värkarna är världens barnlek känns de som.
Äntligen fick jag en chans att vila =) och får t o m i mig en macka. Kvällen framåtskrider, jag försöker kissa men de funkar inte så de bestämmer sig för att tömma blåsan på mig, men de var inte alls mycket där, då sätter de en kateter för att kunna hålla koll på hur mycket jag kissar ut.
Sen så vill de att bäbisen i magen ska rotera, de känns verkligen mindre roligt, då andas jag lustgas igen, och den hjälper mig att fokusera, jag får beröm för hur bra jag slappnar av mellan värkarna och hur bra jag känner av att de ska komma.
Tillslut så får jag krysta, jag har ett stadigt tag om både mamma och Jonas i varsin hand. Under varje krystvärk så hann jag med mellan 3-4 tryckningar, men tyvärr var endast den sista effektiv varje gång, var rätt svårt för mig att få in dem, men jag kände ju själv vilka som var effektiva.
Så eftersom jag hade mina ineffektiva tryckningar så fick huvudet komma nästan ut flera gånger.
Tillsist så kommer huvudet ut, och de svider och jag vill trycka. Alla säger åt mig att slappna av. SÄKERT ;P jag säger till på skarpen att de funkar inte alls att slappna av, tillsist får jag trycka och ut kommer barnet.
Alldeles vit av fosterfett och i en fors av vatten kom lille Thor Nathaniel ut, klockan 00:32, de känns så himla bra!
Men sen ska moderkakan ut, och BM trycker på magen, definitivt inte skönt! Undersköterskan börjar massera mina lilltår :P mamma tyckte de lät bra så hon tog den andra lilltån. Efter ett tag får jag en sammandragning så jag får ut moderkakan. Då skall de inspektera mitt stackars underliv.
Spruckit vid blygläpparna, tre stygn på varje sida, som blev sydda medan jag andades lustgas och hade Nathaniel på magen, bara ytliga bristningar iaf.

Jag halvligger i sängen efter förlossningen och Jonas i fotöljen, mamma bestämmer sig för att åka hem. Tyvärr glömde jag se till att hon fick hålla underverket.
Var iaf himla skönt att ha med både mamma och Jonas där!

Har precis suttit och läst igenom min gamla blogg, saknar den! Hur konstigt de nu kan låta med att sakna en blogg.
Känner att jag kunde uttrycka mig mycket friare där, och jag trivdes med att ha en öppen blogg som alla kunde läsa.
Men på grund av omständigheter så har jag numer den här låsta varianten.
Kolla gärna in den, de finns en del inlägg som är roliga, bland annat om när jag trodde att jag blindtarmen skulle spricka och när allt gick fel en dag.
Saknar all kärlek till J som syns i bloggen, vart tog all tid och ork vägen?


Min Gamla blogg.
Från tiden på Psykologen till mammaledigheten började.

Har inga ord, en barndomskamrat dog natten till söndagen.

http://www.dalademokraten.se/Nyheter/Dalarna/Algkrock-kravde-ett-liv/

konstigt hur de kändes i hela kroppen, har inte kännt någon som dött förrut, förrutom farmor och mormors mor. Men då var de väntat.
Skulle kännas hycklande att säga att jag träffat henne eller umgåtts med henne det senaste året, hennes syster  var en vän till mig upp till årskurs 6, hon var inte ens en bra vän, men hon var en oerhört stor del av mitt liv, min enda vän tills jag kom upp i högstadiet.
Men jag känner ändå sorg i mitt hjärta, vad tragiskt.

När jag fick veta om händelsen visste jag inte vilken av systrarna de var, och jag tänkte bara de inte är hon som har en 4 årig liten son, och de var inte hon, de känndes  konstigt. Varför tänker man så?
Jag lider med deras mor, tänk dig att få uppleva att ditt barn dör! föräldrar ska inte leva längre än sina barn, så är de bara!

Sitter och tittar på körslaget och minns hur kul jag och sofie hade när vi skulle på hellowen och de var inställt.
besvikelsen när konserten var inställd, och sen hur vi hittade massa folk. letade förbrilt efter ett laserdome.
först på ett ställe och därefter vid rådhuset, där de faktiskt fanns ett, som stängde lägligt nog när vi kom dit ^^.
sen satte vi oss på macdonalds, gick sedan ut för att köpa cigg och ser världens mysigaste hårdrockspub, pub ancor, jag och sofie bara kollade på varandra och sprang tillbaka til gänget och försökte få med den, den enda som ville följa var han som inte fyllt 18 så han blev utkastad efter en liten stund.
Efter ett tag så frågar sofie mig om en karl som precis kommit in inte är magnus rosén (medlem i hammerfall). jag ba, näää sluta skoja nu, han ser ut som conny...... men tror ni inte att de var magnus :P (sofies världens vackraste man, iaf fram till då).  Senare står jag vid baren, vänder mig om, kollar, tittat bort och kollar igen, säger till joacim "Du ser väldigt bekannt ut" (kan ju inte säga att han såg ut som sångaren i hammerfall i fall det inte var honom)precis då säger någon annan att de är sångaren i hammerfall. de slutar med att jag och sofie festare med joacim och stefan resten av natten. Jag dricker öl med joacim och vi följer dem till deras hotell när puben stängde i väntan på morgonbussarna, där fick jag en lite blomma målad på mig (så kul kan man ha med en spritpenna).  och vi låg allihopa på sängen, inklusive sofies kompis som möte upp oss vid ancor, pratade länge. Fick erbjudande att sova kvar men de bangade jag.
gud vad vi dröp av ungdom, de måste varit de som facinerade karlarna så mycket, saknar den otroliga känslan.

 låt oss hoppas vi får vara lika unga många gånger till!!