Att se saken från den ljusa sidan.
Usch vad fånig jag känner mig som gnäller så hopplöst mycket.
Igår var vi ute på kvällspromenad, hur skönt som helst ute och jag tänker konstant att nu kommer kvällen/natten säkert gå åt skogen då vi inte alls följt Nathaniels vanliga rutiner. Innerst inne vet jag ju att de säkert inte kommer hända så mycket, men för tillfället så får minsta lilla grej mig ur balans, Nathaniel vaknade innan vi kom hem och fick gröt och var i säng vid 9 så de var ju inga problem.
Jag badade, hade massa ljus tända och åt en liten dyr chokladbit.
Senare när jag gick och lade mig slog jag i min nyinköpta pulka åt Nathaniel så de lät rätt rejält, jag sätter mig på sängen och gråter för att han börjar böka, fåning va? Men de var bara att buffa till och stoppa in nappen så sov han iaf till halv två, dvs 90 minuters sömn för mig, men nathaniel hade sovit i 4 och 1/2 timme. Resterande del av natten var följt av 3 uppvak på en timme så jag lade honom i sängen, på morgonen ville han dock inte sova mellan oss, så jag lade ner honom i spjälsängen och han somnade, sen sov han en timme till.
Sömnen går ganska hyfsat nu, ändå känner jag att allt är så jobbigt och jag är så trött och har inte lust. Hur kan man vara så otacksam? Har läst igenom en blogg av en tjej som hade cancer och dog helt nyligen, trots all smärta och bekymmer var hon POSITIV.
Jag stal ett citat som hon hade på sin sida:
Oro är som en gungstol - Den ger dig något att göra, men den tar dig ingenstans.
Jag ska tänka mer positiv. De var allt för denna gång.
Igår var vi ute på kvällspromenad, hur skönt som helst ute och jag tänker konstant att nu kommer kvällen/natten säkert gå åt skogen då vi inte alls följt Nathaniels vanliga rutiner. Innerst inne vet jag ju att de säkert inte kommer hända så mycket, men för tillfället så får minsta lilla grej mig ur balans, Nathaniel vaknade innan vi kom hem och fick gröt och var i säng vid 9 så de var ju inga problem.
Jag badade, hade massa ljus tända och åt en liten dyr chokladbit.
Senare när jag gick och lade mig slog jag i min nyinköpta pulka åt Nathaniel så de lät rätt rejält, jag sätter mig på sängen och gråter för att han börjar böka, fåning va? Men de var bara att buffa till och stoppa in nappen så sov han iaf till halv två, dvs 90 minuters sömn för mig, men nathaniel hade sovit i 4 och 1/2 timme. Resterande del av natten var följt av 3 uppvak på en timme så jag lade honom i sängen, på morgonen ville han dock inte sova mellan oss, så jag lade ner honom i spjälsängen och han somnade, sen sov han en timme till.
Sömnen går ganska hyfsat nu, ändå känner jag att allt är så jobbigt och jag är så trött och har inte lust. Hur kan man vara så otacksam? Har läst igenom en blogg av en tjej som hade cancer och dog helt nyligen, trots all smärta och bekymmer var hon POSITIV.
Jag stal ett citat som hon hade på sin sida:
Oro är som en gungstol - Den ger dig något att göra, men den tar dig ingenstans.
Jag ska tänka mer positiv. De var allt för denna gång.
Kommentarer
Trackback
